lifeaschristine

Jag förstår inte att jag snart är tillbaka i Sverige och lilla Norrköping igen: redan nästa vecka är jag där. Samtidigt som jag förstår det och har börjat ställa in mig mentalt på det för att inte lamslås av chocken då jag landar på svensk mark igen. Hur ställer man sig till det faktumet att man själv varit borta i nästan fyra månader och växt och utvecklats som person, fått nya perspektiv och insikter, nya eller kanske lite omvända värderingar och sätt att se på livet, medan det är samma samma hemma, precis som innan jag åkte. Inte allt samma, men i stort sett. Hur gör jag? För jag vill inte pressas tillbaka in i den Christine jag var innan jag åkte, utan jag vill vara kvar i den här versionen av Christine, den jag är här och nu. Jag är ju fortfarande jag, hon jag var innan jag reste, men med så mycket nytt inombords att bära med mig. Hur gör jag för att inte falla tillbaka i rutinerna och tristessen igen? Hur gör jag för att inte bli galen av att inte möta nya intressanta människor varje dag? Av att inte kunna välja att byta stad eller land för att det känns som om det är rätt då - dags att röra på sig igen.
   Den här resan har gett mig, och ger mig fortfarande, så väldigt mycket. Jag känner att jag verkligen lever fullt ut när jag reser, jag är fri men ändå inte - fri på ett annat sätt än om jag hade haft skola eller jobb. Jag får en större värdsbild, en större förståelse för världen. Jag fortsätter att bygga på mitt självförtroende och min egen självbild. Måste stå för alla de val och kast jag gör här, eftersom det inte finns någon annan som kan göra dem åt mig i mitt ställe.

Hur gör man för att få andra att inse att jag varit med om så mycket som inte går att sätta ord på, att jag bara kommer kunna prata om vissa saker med de personer som jag rest med, för det är bara när man själv upplevt det som det går att förstås? Och hur gör jag för att inte låta alltför dramatisk, samtidigt som det handlar om mitt liv, om vad jag haft för mig i över ett kvartal?! Herregud, hur hade jag inte låtit om jag varit borta ett helt år…
   Vet att det kommer att lösa sig, och jag har mycket kvar att smälta och bearbeta, men just att veta att det är samma som innan hemma medan jag inte vill vara samma, det skrämmer mig lite. Samtidigt som jag vet att det inte är samma på andra plan, där jag inte alls vet vad som hänt under den här tiden, det skrämmer mig också.
    Jag kommer ju inte vilja bo kvar i Norrköping, känner redan nu att sommaren räcker, sen är det dags att flytta på sig igen. Mycket i luften nu, vet bara inte vad jag ska plocka ner och göra något konkret av.

Vill allt, göra allt, se allt, ha allt, vill nu. Vill ha hela världen, allt och inget.

Har ju helt glömt bort att berätta en rolig sak som hände när vi var på Grand Palace i Bangkok! Där inne finns det munkar, eftersom det är ett tempelområde också. Vi frågade en munk om vi fick fotas med honom, vilket inte var något problem så länge som vi höll ett visst avstånd till honom. Män får röra vid munkarna medan kvinnorna ska hålla sig på respektfullt avstånd (alltså…) När vi har tagit några bilder och är nöjda så börjar den här munken leta i sin lilla tygväska som han bär omkring på, och ur den plockar han upp varsitt SIGNERAT foto på SIG SJÄLV – ett till mig och ett till Julia. Var bara att tacka och ta emot. Efter det ringde hans mobil och han traskade iväg.

Till frågorna:
1 Vem ger ut signerade foton på sig själv? Varför gör man det? Något som vi kanske borde införa hemma med? Liksom lite färdigsignerade foton så att man slipper skriva på nya varenda gång någon frågar efter det, skönt att fixa det direkt och inte utspritt över tiden, så lätt att få kramp i handen!
2 Använder sig munkar av mobiler? Vem ringer de till och varför? Inte direkt så att de ringer för att planera inför helgens party eller när nästa heliga ceremoni ska ta plats?
   Nu tycker jag att vi alla tar och diskuterar de här frågorna grundligt och sen samlar jag ihop svaren, tjing!

Vi började med att äta en frukostbuffé här på hotellet – ååååh som jag har längtat efter att bo på ett ställe där frukost är inkluderat! I Bangkok hade vi med det, men den frukosten var under all kritik. På ett litet bord hade de ställt fram två koppar med assietter och sen en förpackning med vitt bröd och en syltburk and that was it. Vi fick gå ut och köpa egen frukost varje dag!
   Här var frukosten i alla fall toppen :D Hade en hel del praktiska grejer att ta tag i sen, bara tråkigheter, innan vi till slut kunde promenera till närmsta strand. Först trodde vi att vi hade hittat rätt strand, men vi tyckte att den var väldigt liten. Började med att luncha där och fråga om det här var rätt strand, men nej, det var det inte. Fortsatte leta oss fram bland träden och stenarna (haha, på bilderna ser det ut som om vi är ute på värsta djungelexpeditionen!) tills vi kom fram till Long Beach. En lång strand helt enkelt. Spenderade några timmar där med sol och bad och jag hann läsa ut min bok; 14 år till salu. Otäck och rörande, intressant inblick i hur fel det kan gå om man börjar sälja sex. Usch. Jag läser så uppmuntrande lektyr här, innan den här så var det 3096 dagar av Natasha Kampusch, hon som var inspärrad i en källare i åtta år.
   Finns det något bättre än att ligga på en strand och läsa (alternativet är i hård konkurrens med valen: framför en brasa i en mysig fåtölj eller i soffan/sängen)

Jag har fått en riktigt fin bränna nu, ska bli kul att komma hem och visa upp den, hihi! Tappade väldigt mycket färg i slutet i Australien, så det här känns bara toppen. Ser så fräscht ut när man har lite färg :D

Så åkte vi till Koh Samui, tog färjan på morgonen och kom fram några timmar senare. Ska skriva lite mer om det senare. I lördags åkte vi då till Koh Pha-Nganag där vi stannade tills igår då vi åkte till Koh Phi Phi där vi är nu.

Gårdagen var som en mardröm. Steg upp vid fem efter alldeles för få timmars sömn, checkade ut i receptionen från helvetet (jag skojar inte, aldrig mött sådana hemska människor! Varenda gång vi gick in där för att fråga om något suckade de högt som om vi var de jobbigaste människorna i världen. Sen skrek de istället för att prata, eller en av dem skrek på oss och ansåg sig alltid ha rätt, även när vi – GÄSTERNA -menade att vi hade rätt, de andra som jobbade där kunde för övrigt inte engelska). Åkte till hamnen, fick vänta där, sen åkte vi färja i några timmar, blev avsläppta någonstans, fick sätta oss i en ny buss utan toa i några timmar, blev avsläppta igen någonstans där vi skulle vänta i en timme, sen kom en ny buss som skulle ta oss till något nytt ställe (ingen sa vart vi var eller hur lång tid det var kvar, det är bara att hänga med så gott man kan i sådana situationer). AC:n i bussen slutade fungera efter ett tag, fortfarande fanns där ingen toa på bussen (ja, alltså det var ju kris, därför jag upprepar. Hur kan man inte ha toa på sådana bussar??) och vi fick inte stiga av bussen för att kila in på någon heller de gånger bussen stannade (ingen aning om varför den stannade ibland, ingen gick på?).
   Sen blev vi avsläppta på nytt när vi var i Krabi. De som jobbade på det här stället krävde att få se våra biljetter om och om igen, egentligen ville de bara sälja på oss nya biljetter men det gick inte när de såg att jag och Julia faktiskt hade alla biljetter färdigbetalda även för vår fortsatta färd. Blev instuvade i en liten bil, en sådan som man sitter där bak i och det inte finns några väggar men med ett tak där alla väskor slängs upp. Åkte till en ny färja som tog oss ut till Phi Phi. Allt som allt tog den här resan oss tolv timmar. Tolv timmar då vi inte hade någon aning om var vi var eller när vi skulle vara framme, det enda vi visste var att vi var tvungna att hänga med för att kunna ta oss till Phi Phi. Hade någon bara vänligt förklarat var vi var och hur rutten såg ut skulle det vara lugnt, men de gör ju tydligen inte så här, inte ens när man frågar…

Vi tog oss till slut till Phi Phi! Det är så vackert här, precis som på ett vykort! Vi bor på ett fint hotell i vår egen bungalow (som en liten minstuga egentligen, ett enda stort rum och så ett badrum) med utsikt över havet och klippformationerna ute i vattnet.
   Strosade omkring lite längs med huvudgatan och åt middag, avslutade med en fotmassage innan vi gick tillbaka till hotellet. Enda jobbiga med hur vi bor är att vi måste gå uppför en 100-150 meter lång backe i 70 graders vinkel. Well well. Stupade i säng sen, jag var helt förstörd. Hela världen snurrade runt mig för att jag var så trött och då var klockan bara åtta på kvällen!

På onsdagen hade vi bokat in en heldagsutflykt med snorkling! Den här dagen var en av mina favoriter so far i Thailand :D

Strax efter åtta på morgonen hämtades vi upp och skjutsades till snorklingsbutiken. Där fick vi vår utrustning och gick igenom lite inför dagen, bland annat fick vi veta att de var för blåsigt för att vi skulle kunna åka till Shark Bay (där vi skulle kunna se hajar, som namnet kanske antyder, hehe) :( 
   Båten vi åkte ut i var som en liten fiskebåt; en liten kaptenshytt och så alla passagerarsäten utomhus utan något skydd. Det var blåsigt så havet var rätt oroligt - vi åkte upp och ner som i en bergochdalbana och blev nedsprayade med vatten som slog in från fören och sidorna.

Hela turen var uppbyggd kring Koh Tao så att vi åkte runt hela ön och la till vid olika ställen för att snorkla.
   Första stället var häftigt att se, jag älskar att snorkla! Speciellt i Thailand! Slår det jag såg i Great Barrier Reef alla gånger :)
   Jag såg faktiskt TVÅ HAJAR på det här stället, wihooo! Första hajen var ungefär en meter lång och kanske tio meter bort. Andra hajen var närmare två meter lång, men också den höll sig på avstånd. HUR COOLT?!?! Såg även en massa fiskar och lite koraller, men hajarna var absolut häftigast vid det snorkeltillfället.
   Andra snorkeltillfället var helt okej, men inte lika roligt. Fint i alla fall. Sen det tredje snorkeltillfället, det var grymt! Såg mängder med färgglada fiskar och lite koraller med. Om ni har sett Hitta Nemo så har ni sett det där silvriga fiskstimmet som ändrar sig tillsammans, hundratals fiskar som gemensamt bildar ett tecken (typ en pil som i en vägskylt i filmen), ett sådant stim provade jag att simma rakt in i. De delade sig för mig och slöt sen upp bakom mig, så att jag var omgiven av dem. Det var fantastiskt! Såg även stora fiskar som gick i rosa, grönt och gult: mina favoriter eftersom de var så färggranna. Orangea fiskar, rosa, lysande blå och gula, persikofärgade och gröna, vita och nästan genomskinliga, en meter stora och en decimeter små – jag såg det mesta där under ytan. Vår guide sa när vi gick på, när han fick veta att jag och Julia var från Sverige, att svenskarna alltid brukade vara de som var först i och sist upp ur vattnet. Om det stämde? Haha, gissa vilka som besättningen fick vissla på för att de skulle komma tillbaka till båten där alla andra satt snällt väntandes…

Vi tuffade på i vår lilla båt ut till en liten idyllisk ö där vi blev avsläppta och instruerade att vi hade hela två timmar på oss att snorkla, sola och bada. Där var det också helt fantastisk snorkling! Jag och Julia plaskade omkring och njöt av livet, Thailands undervattensvärld är så vacker! Såg allt möjligt spännande; fiskar, anemoner, koraller, sjögurkor, gamla bildäck, plastpåsar, miniberg under ytan och ännu mer. När vi gick upp ur vattnet var både fingrar och tår som russin!

Sen fick vi vänta eftersom vi inte alls blev avsläppta för två timmar utan för tre, men det gjorde inte så mycket. Enda minuset var att våra väskor med pengar var kvar på båten så vi kunde inte handla någonting och båda var hungriga. Anyway, vi tog oss tillbaka så småningom till Koh Tao där vi hade börjat, och sen fixade vi i ordning oss på hotellet inför kvällen.

Åt middag på en restaurang som Lonely Planet rekommenderade, Whitening hette den och låg en bra bit ifrån vårt hotell.  Fick skjuts dit av en urgullig thailändare som jobbade på vårt hotell :)
   Whitening var väl värd ett besöka. Restaurangen låg på stranden med havet fem meter nedanför, med ljusslingor i träden runtom oss. Beställde in en pastarätt med räkor – fick EN stor räka mitt i, men det var gott. Tog en chokladbrownie med mandelglass till dessert, MUMS :D Där och då, herregud vad vi njöt av livet! Perfect day!

I Koh Tao stannade vi två nätter. Första dagen var vi väldigt slitna efter den påfrestande nattbussturen dit så vi orkade inte så mycket mer än att gå och strosa runt i stan (en huvudgata, ingen shopping, inte så mycket att se) och fixa med praktiska grejer. Drack lite fruitshakes och åt en god middag. All denna thaimat, got to love it :D

Det låter lugnare än vad det var med tanke på hur mycket praktiska grejer vi hade att fixa och boka och vårt ”free wifi” var värdelöst…

Fortsätter på mitt förra blogginlägg om vad vi hittade på sista dagen i Bangkok. Eller vi var inte i Bangkok utan hade åkt några timmar utanför den här dagen, ingen av oss hade en aning om vart vi var. Som vanligt fick vi inte veta något heller, thailändare är inte så pigga på att informera. Om någonting. Alls. Någonsin.

Efter lunchen och bamboo raftingen blev vi visade till en ny minivan som tog oss till ett så kallat tigertempel. Eftersom det är ett tempel måste man som besökare visa respekt och använda täckande kläder. Jag hade med mig en t-shirt och så mina nya rosa långbyxor, tänkte att det var svalt och skönt. På infolappen vi hade fått om den här dagsturen stod det att man inte fick bära rött eller orange eftersom det kunde irritera tigrarna. Jag var lite orolig över mina rosa byxor men hoppades på att det skulle gå bra. Vilket det såklart inte gjorde, men en av guiderna hade några extra-byxor med sig till turister som jag, som jag fick låna :) Inte världens snyggaste, haha, men bättre än att inte få se tigrarna!
   Jag och Julia hamnade på efterkälken, vet inte riktigt vad som hände med resten av vår grupp, så vi gick igenom en stor… park/yta/inhägnad  tills vi kom dit tigrarna var! Vi fick ställa oss i en lång kö, vänta på vår tur, och så kom det fram en volontär som höll var och en av oss i handen (man gick en och en, man fick inte fotas två samtidigt med en tiger) och ledde oss fram till varje tiger som låg där så att vi kunde bli fotade tillsammans med de stora djuren. Vi fick även klappa tigrarna :D !!! De var lugna och betedde sig precis som stora katter. Just de här tigrarna har blivit tränade av en mänsklig hand sen de var nyfödda vilket gör att de är mycket vana vid människokontakt. Tydligen ska de vara som just stora katter i sinnet med. Men man vet ju aldrig, det är ändå väääldigt stora katter med väldigt stora käftar vi talar om, det gäller att ha respekt för dem :)

Det var kanske tio tigrar ute som vi gick runt bland, både fullvuxna, runt två meter långa, tigrar och även små halvmeterlånga, söta ena!
   Kändes lite som att vara tillbaka på förskolan eftersom jag var tvungen att hålla den här volontären i handen så fort jag inte satt bredvid tigern och fotades, men jag förstår att det behövs. För säkerheten, både för mig som besökare och för tigrarna som måste möta så många nya okända ansikten varje dag.

Efter tigertemplet åkte vi tillbaka till Bangkok, hetsade till reseagenturen, sen till vårt hotell för att duscha och packa det sista på 20 minuter, sen tillbaka till reseagenturen och sist skyndade vi oss till nattbussen som tog oss till Koh Tao!

Skrev ju tidigare att vi var tvungna att gå upp vid sex på morgonen i måndags då vi fortfarande var i Bangkok. Anledningen till det var att vi skulle på elefant trekking och besök i ett tigertempel!

Vi blev upphämtade vid halv åtta, sen åkte vi rätt länge för att komma till någon krigskyrkogård, och efter det åkte vi till någon känd bro som jag också tror var förknippad med kriget. Högs ointressant måste jag säga, tyvärr fanns det inga turer UTAN dessa förstastopp, så det var bara att beska med. Efter det började det roliga! Vi var en grupp som åkte tillsammans, men resten av deltagarna hade någon annan tur, så vi splittade på oss så att bara jag och Julia åkte till elefanterna. Där fick vi prova på att rida ett varv på en elefant i en naturskön omgivning. Det pirrade lite i magen eftersom det gungar så mycket när man sitter där uppe på toppen, men jag gillade det. Vid våran elefant var en mindre elefant på två år fastkedjad så att han (hon?) skulle gå med sin mamma hela tiden. Hur söt?!
Efter ridturen fick vi gå ner till floden och sätta oss i en liten båt som tog oss till en restaurang som låg på en grupp med flytande flottar. Maten var hemlagad och så god! Vi var omgivna av vatten och det var väldigt rofyllt, inga mer gäster där, och vi kunde se passerande  båtar och även en bro en bit bort som såg ut som en sån där bro i skräckfilmer där hälften av brädorna har murknat sönder och hänger under bron istället för att ligga på plats!

När vi hade ätit klart så var det dags för bamboo rafting. Man sitter på flottar av bambu och åker först längs med floden med hjälp av en motor, som de sen kopplar loss och man paddlar sig tillbaka. Det var faktiskt min favoritdel under hela dagen, perfekt meditation att sitta där och paddla lite medan floden förde en framåt. Det fanns inga krokodiler i floden heller, som de först lurades oss med, så det var totalt ofarligt att doppa fötterna däri :) Lugnet jag kände går inte att beskriva, det var ett sådant lugn man bara drömmer om när man är hemma och stressad och mitt uppe i allt som händer och sker runtomkring en!

Efter chokladbrunchen, där vi satt i flera timmar och kände det som om vi dött och kommit till himlen, tog vi en taxi in till city och det gigantiska shoppingcentret Siam Paragon där vi åkte upp till högsta våningen och köpte biobiljetter till kvällen. Sen åkte vi tillbaka till Khao San Road och gick in på en av de reseagenturer som finns där för att lägga upp vår kommande resa. Vår film skulle börja vid 20.30. Kl 20.25 kom vi ut från reseagenturen, skapligt stressade. Tog en tuk tuk till Siam Paragon TRODDE vi, men egentligen blev vi avsläppt vi ett annat gigantiskt shoppingcenter mittemot, men vi såg inte att det var fel för båda är så stora (ett kvarter var minst) och har flera ingångar, så vi skyndade oss bara in och åkte högst upp… Där bion INTE var då. Förstod ingenting, sprang omkring och frågade efter vägen i de olika butikerna och varje ny thailändare gav oss nya instruktioner (”vänster, neråt, höger, uppåt, neråt, höger”)
   45 min (!!!) och ett lätt hysteriskt humör senare pratade vi med en thailändska som förklarade att vi var i fel shoppingcenter. Kul att INGEN tidigare kunde kläcka ur sig det, inte ens efter att jag visat dem biobiljetten så att de inte skulle få uttalet fel! Herregud, det var inte kul! Till slut hittade vi utgången högst upp och gick ut på en stor bro som sträckte sig mellan de här två shoppingcentrumen, över vägen som var fullproppad med bilar vid den här tiden. Vi skyndade på stegen och till slut hittade vi rätt ingång, den vi hade gått in genom då vi var och bokade biljetterna tidigare på dagen. Vi hade ju i stort sett missat hela filmen, så vi pratade med biografpersonalen och vi hade en sådan tur att vi fick byta tid till kl 23 istället.

Den här bion har jag läst om på Fokis blogg, så därför var jag så nyfiken på den. Det var väl investerade pengar! Man sitter i stora skinnfåtöljer som står i par om två och två, så att till de andra grannarna är det minst en meters mellanrum, eller mer. Man kan fälla ut fotstöd, och framför fåtöljerna har man ett eget litet bord. Dessutom har man ett stort bord bredvid armstödet för dricka och popcorn. Du får dessutom en egen kudde och täcke, så jag låg ner och myste under hela filmen.
   Vi såg Dark Shadows med Johnny Depp i. Helt okej film, inte den bästa jag sett men som vanligt gillar jag Tim Burtons skruvade filmer, fast han har gjort bättre. Det som gjorde upplevelsen så härligt var ju hur vi satt, värsta lyxbiografen!
   En helt fantastisk dag hade vi Bangkok, vi kom inte i säng förrän halv tre, och klockan sex ringde klockan morgonen därpå…

På lördagen började vårt fullspäckade schema på riktigt! Först inhandlade vi varsina par läckra (haha, överanvänder ordet läcker har jag märkt) byxor, mina är knallrosa och Julias orangea, haremsbyxa-style fast utan blöjhänget såklart för det gillar jag inte! Tog en tuk tuk till The Grand Palace – Kejserliga palatset – där vi vandrade omkring i flera timmar och häpnade över den magnifika prakten och fotade mängder med bilder. Detaljerna var helt fantastiska, och så mycket färg överallt! Bilderna vi tog blev väldigt fina i kontrast med våra egna färgglada outfits :D

Inne på gården finns också ett tempel med The Emerald Buddha som vi besökte. En liten Buddha i smaragd sitter uppe på ett torn av guld och glitter, läckert alltså! Personligen är jag inte mycket för att upphöja sin gudomlighet (eller sin religiösa förebild då som Buddha är, han är ju ingen gud) i all prakt och ståt som man kan, tycker att det blir för mycket fokus på det materiella, men det är häftigt att se! Thailand skiljer sig verkligen från Australien när det kommer till kultur – hej kulturkrock! Australien påminner mycket om Sverige och tänket är västerländskt, här i Thailand är det verkligen annorlunda och det är så himla spännande!

Vi hade planerat att vi skulle åka på en speciell brunch, och enligt Lonely Planet så stängde den brunchen kl 14.30. Kvart över två lyckades vi äntligen slita oss från Palatset och allt som fanns att se där inne, och haffade en tuk tuk-förare. Vi frågade om han visste vart det här hotellet låg som vi ville till, och hur lång tid det skulle ta dit. Han kände till det och svarade 30 min. Vi bara nej nej, vi har bara en kvart på oss (jag är medveten om att bruncher brukar vara bufféer och att de brukar börja plocka bort efter avslutad tid, men vi tänkte att om vi hann dit precis innan de stängde skulle de låta det stå framme ett tag till, haha) Tuk tuk-föraren bara okey I’ll take you there in 15 minutes! Så vi hoppade in och sen bar det av! Vi satt där helt oskyddade bak på en tuk tuk, inga säkerhetsbälten eller väggar eller någonting, och körde om vanliga bilar på motorvägen! Han måste verkligen pressat gasen i botten, och vi kunde knappt sluta skratta för alla fjärilar som flög omkring i magen – älskade adrenalinkicken som vi fick! Man måste rulla tärningarna ibland vet ni, living on the edge ;)

Väl framme vid hotellet var vi de enda som kom dit i en tuk tuk, alla andra blev avsläppta av taxibilar. Hotellet var femstjärnigt och helt otroligt vackert, ingen av oss hade förväntat sig det. Där inne satt alla söndagsfina och fixade medan vi kom dit i (tack och lov hade vi inte shorts på oss!) färgglada långbyxor och t-shirts, vindrufsiga i håret efter turen dit och med flip flop på fötterna… Servicen var av yttersta klass ändå, även om de nog blev lite.. eh.. förvånade över vår ankomst! Vi gillar att tänka det i termer av att vi piggade upp stället med vår närvaro!

Brunchen var egentligen en afternoon tea, och den var nästintill magisk. Grejen var att det var en chokladbrunch, vilket såklart lockade oss. Vi blev visade till ett smakfullt dukat bord, fick in en té-meny och fick välja varsitt té (jag tog ett med choklad och kola-smak som var jättegott), sedan var det bara att hugga in på allt som fanns att äta. I rummet vi satt var buffébordet dukat med små snittar och piroger och pajer, små ”drinkar” av mosade grönsaker (egentligen finns det något bättre ord än mosat men kommer inte på det nu), sushi, allt möjligt gott som man kan tänka sig :D
   I det andra rummet var dessertbordet! Oh my god… Chokladkakor och små bakelser, tårtor och kakor, marshmallows och en chokladfondue, hur mycket som helst! Säkert en 20 olika alternativ på varje bord fanns det. Dessutom hade de ett eget chokladbord med bara små chokladlinser i olika smaker och styrka som man kunde få välja fritt ur och få små chokladdrycker med.
   Vi spenderade flera timmar där och bara njöt. Det bästa av allt? Allt det här, kostade oss knappt 200kr. Helt fantastiskt, och så ovant. Jag skojar inte när jag säger att det var den bästa afternoon tea jag varit på, och att den lätt står sig mot alla fina som finns i London, men det här var bara billigare. En kvinna satt till och med och spelade cittra (tror jag att det var), jag trodde hela tiden att de bara hade en väldigt lugn CD på i bakgrunden, innan jag såg henne sitta där och spela allt akustiskt!

Tog sovmorgon på lördagsmorgonen, sen strosade vi bara omkring på Khao San Road där vi bodde, gatan som är the main street för backpackers. Fullt med små marknadsstånd och matförsäljare, vi åt oss typ fram längs med vägen. Färsk frukt och nygrillade kycklingspett, pad thai och annat smaskigt, det vara bara att prova alltihop! Avslutade kvällen med en drink. Som kostade under 20kr och var minst en sexa. Usch, min plånbok kommer gråta blod i Sverige, haha!

Sa hej då till Sara, festade, jobbade, gick till posten och skickade hem kläder eftersom min resväska inte gick att stänga, shoppade (så att resväskan ändå fylldes), drack milkshakes, låg vid Lagunen, hängde med Julia och även med mina sköna svenska rumskamrater Marina och Nathalie (som jag förövrigt hade gemensamma vänner hemifrån med såg vi på facebook – hur sjukt?!), bungyjump, fixade och donade och packade, bokade alla biljetter, planerade inför Thailand, festade lite mer osv. På onsdagskvällen (vi åkte på fredagsmorgonen) hade vi ännu en bbq på Njoy, det var efter mitt bungyjump. Julias fd klasskompis och hans polare var i Cairns samtidigt som oss så vi festade med dem den sista tiden på kvällarna och hängde vid Lagunen med dem på dagarna

 I alla fall, onsdagen, riktigt trevlig kväll där goonen flödade, as usual, planen var utgång men vi stannade på Njoy hela kvällen. Jag är förresten lik mat-Tina, den ni! Tar det som en komplimang efter att jag hört förklaringen, haha! Kommer sakna det killgänget med, får träffa dem i Göteborg när jag åker och hälsar på Julia :)
Sen var det plötsligt torsdag och sista dagen i Australien (!!) Hade mycket att fixa, så jag hann inte ens förstå att jag skulle åka, ville inte riktigt ta in det.

På kvällen mötte jag upp Edvard, Felix och Martin, ni vet grabbarna jag och Sara lärde känna nere i Sydney. Vi har haft kontakt under hela vår resa och jag trodde inte att vi skulle hinna ses igen innan jag skulle åka eftersom de varit nere i söder och skulle bila hela östkusten upp. Men jodå, min sista kväll i Cairns kom de dit efter att ha kört östkusten på två veckor (den som tog oss tre månader och då har vi absolut inte sett allt!), och den här gången hade de två kompisar med sig. Det var så kul att få träffa dem en sista gång, nästa gång blir hemma i Sverige! Vi gick och fikade och snackade om allt och inget, galet att vi inte hade setts på två månader! Sen gick jag till Reef och fixade mig och väntade på att klockan skulle bli tre på natten då taxin med Julia skulle komma och hämta upp mig. Vi åkte till flygplatsen, satt där i över en timme och undrade vart allt folk var, innan lite personal droppade in och vi fick veta att vi satt på fel ställe. Vi skulle till domestic, inte international. Nåja, ingen skada skedd.
Hela förra fredagen ägnades sen åt flygning, 16h allt som allt! Sov största delen så det kändes snabbare, skönt :)
   På flygplatsen mötte jag John, killen som jag delade rum med i Airlie Beach på Base, eller vi var ju sex personer i rummet men han var en av dem! Det var väldigt oväntat, ännu en människa som jag aldrig mer trodde att jag skulle se, speciellt inte eftersom han bor i London. Ännu en person som jag delat några veckor med, sovit och ätit i samma rum som, och som hjälpte till med att förgylla vår Australientid!

Kom på att ni inte vet hur jag och Julia känner varandra, så ska nämna det i ett inlägg med. I Cairns bodde jag först åtta nätter på Gilligans innan jag och Sara flyttade till Njoy hostel. Sara flyttade dit en kväll tidigare än mig, det var inte kul att vara själv i rummet på Gilligans kan jag säga (för vi hade två engelska tjejer i rummet som drog in alla sina tio tjejkompisar på rummet vareviga kväll och de spred ut sig och satt till och med på min och Saras sängar?! Vi delade även rum med två riktigt snygga killar, så därav att vi alltid hade en flock med tjejer i rummet som inte ens bodde där… Åttabäddsrum mixat är inte alltid att rekommendera, även om vi också hade jättekul där)

Dagen jag flyttade ut var jag lättad, och Sara sa att Njoy skulle vara riktigt bra (hon hade som sagt sovit där en natt redan, första gången under hela resan som vi inte sov på samma ställe!), och det stämde! Vi bodde i ett fyrbäddsrum med bara tjejer och vi lärde känna en engelsk tjej där, Stacie, som jag hängde väldigt mycket med.

Andra morgonen (tror jag att det var?) på Njoy när jag skulle äta frukost så fanns det inga lediga bord, så jag gick fram och satte mig med två tjejer och började prata med dem. Den ena var tysk och den andra svensk, båda väldigt trevliga, men vi småsnackade bara lite innan jag skulle till Lagunen eller vad jag nu hade för mig den dagen. Dagen därpå så stod jag och lagade mat i köket, själv, när den här svenska tjejen, Julia, kom fram och fortsatte prata med mig. Efter en minuts småsnackande frågade hon om inte jag ville följa med henne till Thailand! Hennes hembiljett var från Bangkok och hon hade ingen att åka dit med, i annat fall skulle hon boka om biljetten så att hon flög hem från Australien, men det vore ju tråkigt att missa Thailand. Så ja, på den vägen är det.
   Jag funderade mycket och kollade upp ekonomi och resedatum osv., men jag svarade faktiskt direkt ja där i köket, för det kändes bara så rätt. Ni vet hur man känner av människor, att de är bra? Så kände jag här, jag gick på magkänslan. Dessutom gick jag själv gick i Asientankar, jag funderade lite på att kanske åka någonstans själv. Redan i Airlie Beach de första dagarna satt jag och kikade på flygbiljetter till Bali! Inte för att jag ville lämna Australien, mer för att jag ville fortsätta min resa dit senare.

Jag och Julia umgicks väldigt mycket sista tiden i Cairns och jag hängde på Njoy var och varannan dag efter mina fyra nätter där (jag och Sara flyttade till Reef hostel en bit därifrån eftersom vi fick jobb där) Jag älskar Njoy hostel, så mysigt och skönt avslappnad atmosfär, alla är som en stor familj! Minen på vissas ansikten när jag skulle gå tillbaka till Reef på natten ”vadå, bor inte du här längre?” Haha, alla var välkomna där!

Det här med relationer mellan människor får en ny innebörd när du reser. Hemma kan det ta lång lång tid innan du kommer en person nära, här behöver du två dagar och så känns det som att ni känt varandra för alltid ungefär. Alla är så mycket mer öppna och avslappande när de är på resande fot, jag vet redan nu hur mycket jag kommer sakna det hemma i Sverige. Jag och Julia har känt varandra i nu, vadå?, två-tre veckor och då har vi rest ihop en vecka av dem, och hade pratat två gånger när vi bestämde oss, men det behövdes inget mer. Nu är vi är i Thailand och lever livet :D

Som jag nämnde tidigare så valde jag och Sara att splitta på oss sista veckan i Cairns – hon för att hon skulle tillbaks till Melbourne och jag valde då att åka till Thailand med Julia istället.
   I korta drag handlar det om att någon som Sara saknat väldigt mycket, och inte haft kontakt med på ett bra tag, befann sig i Australien samtidigt som oss, vilket hon fick reda på då vi fortfarande var i Airlie Beach, och efter det diskuterade vi mycket fram och tillbaka hur och vad hon, och även jag, skulle göra med den nya situationen vi ställdes inför. Planen var att vi två skulle hänga ihop under vår tid i Australien, men vi hade pratat om att ifall något oväntat skulle komma upp och vi skulle behöva dela på oss, så skulle vi göra det så att det blev bäst för båda två. Vi fortsatte ändå vår resa till Cairns och hade planer på att stanna där om vi fick jobb, men nu blev de inte så. För Sara kändes det bäst att åka ner till Melbourne igen, vilket inte alls passade in i mina planer (att åka ner dit igen alltså). Jag kände mig stressad över detta innan allt blev bestämt, väldigt mycket låg i luften utan att något gick att plocka ner och göra något konkret av innan vi hade mer information om vad som skulle hända den närmsta tiden. Jag hade faktiskt planer på att åka ner till Sydney själv igen och turista (saknar Sydney väldigt mycket, det är en fantastisk stad), innan jag träffade Julia och vi bestämde oss för att flyga till Thailand istället.
   Så mellan mig och Sara är det inget gnissel alls, jag önskar henne all lycka i Australien och jag saknar henne fruktansvärt mycket, min lilla Vickie Viking, men vi har fortfarande mycket kontakt och kommer alltid ha. Att dela en resa och så mycket tid med någon sätter ett starkt avtryck i hjärtat och gör att jag vet att vi alltid kommer finnas där för varandra, även om vi befinner oss på skilda kontinenter. Utan Sara hade min (första) Australienresa aldrig blivit så bra som den blev, vi har haft det fantastiskt ihop!

Det är galet och väldigt fascinerande om jag tänker efter att jag och Sara klickar så himla bra med varandra – vi hade trots allt bara känt varandra i en och en halv månad när flög till Australien (och första gången vi träffades ”på riktigt” var på flygplatsen!) Jag är helt övertygad om att det var menat att vi skulle träffas och lära känna varandra när tiden var rätt, precis som jag känner med Julia som jag reser med nu.

Jag har gjort det!! Jag har äntligen hoppat bungyjump!
Pratade så mycket om det hemma innan jag åkte att jag känt pressen på mig sen jag landade i Australien - kan inte komma hem UTAN att ha gjort det. Man är väl ingen chicken ;)
   Det enda stället där man kan bungyjumpa i det här landet är just i Cairns så jag har haft några månaders frist, tills jag kom hit för tre veckor sen vill säga… Har verkligen funderat fram och tillbaka på om jag vill lägga så mycket pengar som det faktiskt kostar på att hoppa ut i ingenting, jag känner mig själv så väl att jag visste att jag ändå skulle ångra mig när jag väl stod där, precis när det skulle vara dags att hoppa. Men som sagt, har man pratat vitt och brett om det hemma, och dessutom ville jag verkligen prova på det för att få veta hur det kändes, jag ville åt adrenalinkicken, så var det bara att gå och boka. Hängde på Julia och Pia till en av de travel agencies som finns här i Cairns och bokade mitt hopp (Julia har redan hoppat, de var där för att boka en annan resa). Berättade inte för någon (ja förutom mina sköna rumskamrater som jag hänger med nu sen Sara åkt – trevliga svenska tjejer!) eftersom jag inte ville känna pressen på mig från att veta att alla skulle känna till det, hallå, ingen återvändo alls i så fall!

Så var det då dags igår, onsdagen den nionde maj. Jag har inte varit det minsta nervös eftersom jag inte tagit in att jag verkligen skulle göra det, och igår morgon var inget undantag. Steg upp tidigt (japp, snoozade bara 45 min vilket är en klar förbättring från senaste tidens två timmar...) för att hinna till gallerian här i närheten där jag gjorde min sista nödvändiga shopping, jag lämnar ju Cairns på fredag (med nödvändig menar jag såklart väskor och lite kläder), stressade runt och hade hundra saker att fixa kändes det som, kom tillbaka till Reef, började laga mat en halvtimme innan bussen skulle komma och hämta upp mig, sprang runt och försökte få tag i Julia samtidigt, började packa ihop mina saker osv. osv. Hann bli klar med allt och pustade ut ett tag på parkeringen där jag och Julia satte oss för att invänta upphämtningen. Julia har som sagt redan hoppat men hon följde med som moraliskt stöd och kameraman.

Bussen kom, vi åkte ut till hopptornet som ligger ungefär 20min härifrån, och promenerade uppför en lång backe mitt ute i skogen. Det var så roligt för de hade vägskyltar uppsatta som varnade för ”falling people”, precis som man har vägskyltar om varning för vilda djur :D
   Skrev in mig, vägde mig och sen fick jag gå upp i hopptornet. Det är en massa trätrappor som man ska gå uppför, och högst upp är platån som hoppet sker från. Jag är inte vidare höjdrädd av mig utan gillar att vara högt upp, har alltid sagt att jag skulle vilja bo högst upp i en skyskrapa, utsikten och frihetskänslan är ju fantastisk! Julia blev däremot allt mer darrig ju högre upp vi kom, men det passade mig bra, hon tog liksom hand om all nervositet för oss båda så jag kunde ägna mig åt peppen jag kände inför att hoppa.
   Uppe på platån jobbar två män som har hand om att knyta fast dig vid repen och allt annat praktiskt, och de skojade och fotade oss och spexade allmänt. De tyckte att det var lite konstigt att jag inte var något nervös, men som jag förklarade för dem; så länge jag bara ser trägolvet jag står på är det klart att jag inte blir rädd – att ramla på ett golv är inget farligt. Däremot ville jag inte titta ut över kanten så Julia fick gå och fota där bara hon inte visade mig bilderna innan hoppet. För då skulle det bli så verkligt.
   Julia skyndade sig ner en trappa för att ha bästa möjliga kameravinkel, medan jag satt på en bänk och fick benen inlindade med handdukar och så repet. Kunde knappt gå med dem utan fick hoppa fram med myrsteg till kanten. Tittade fortfarande inte ner, utan blickade ut över regnskogen som omgav oss. Då blev det riktigt otäckt för då kom insikten att jag SKULLE hoppa. Fy tusan säger jag bara - vilken hemsk känsla! Kan inte ens beskriva den med mer än att överlevnadsinstinkten slog till och sa åt mig att backa, ta mig därifrån så fort som möjligt, men det gick ju inte, jag stod precis på kanten till att hoppa rakt ut i ingenting från 50 meters höjd.
   Det som tog emot för mig i början var att jag inte hade någonstans att hålla händerna. Hade jag hoppat med någonting att hålla mig i hade det känt bättre, nu var ju bara mina ben fastsnörade och det kändes inte alls bra. Misstänker att det med är någon instinkt vi har, att hålla oss i saker när det blir orolig, något att luta sig mot

Männen som jobbade räknade ner från fem till ett, och på ett skulle jag hoppa. Five, four, three, two, oooooneeee!
   Jag klarade det inte utan ryggade tillbaka och de bara ”noo come ooon!! You have to do it, come on!” Så det var bara att breda ut armarna som en fågel igen, de räknade ner och sen (jag vet inte säkert men de kan ha puffat till mig fastän de sa att de aldrig gör så)… Sen så var jag ute i luften, skrikandes som en galning, störtandes rakt ner! Själva steget ut och sen i början av fallet var den absolut värsta delen, för jag visste inom mig att jag hade så långt kvar till marken då, och min kropp ville fortfarande tillbaka upp, men den visste att det inte gick. Jag blundade nästan hela vägen så jag kan inte säga om det var coolt att se hur allt svischar förbi, jag hade inte fixat det med öppna ögon, haha!
   Väl nere så börjar man studsa upp igen, första studsen skickar dig nästan tillbaka hela vägen upp, så det blir nästan ett till 50 meters fall, och sen blir de mindre och mindre och man börjar snurra runt, runt, runt, allt blod är nere i huvudet, och jag skrattade och skrattade och bara ”OH MY GOD!” Hahaha! Till slut, när studsarna planat ut, så kom en kille utstakandes på en liten gummibåt (man hoppar ner mot en liten sjö, eller en damm är det mer, och om man vill kan man få bli doppad där i men jag ville inte det så då kortar de linan lite bara) och sträckte ena paddeln åt mig som jag försökte få tag i, innan jag svingades bort från honom. På tredje eller om det var fjärde försöket fick jag tag i paddeln och han kunde dra ner mig och lägga mig på rygg med benen vikta ovanpå mig. Det var skönt, hade inte klarat av att stå upp med allt blod i huvudet, men jag började prata och skoja med honom direkt, behövde avreagera mig lite, haha, så han undrade om det var mitt första hopp eller om jag hade gjort massor (för jag var så lugn när jag kom ner, samtidigt som jag var superhypad)!   
   Efter det så gick jag och satte mig i baren som fanns på anläggningen och väntade på Julia som var och hämtade alla våra saker högst uppe i tornet. Hon har fångat mitt hopp perfekt på film, ska bli sååå kul att få visa er alla där hemma!
Sen tittade vi på filmen företaget hade spelat in på mitt hopp, den var inte alls lika bra som Julias filmning (tur!). Jag valde att inte göra ett hopp till, kände att ett var enough for me. Första hoppet man gör måste vara typ ett svanhopp, medan det andra kan man göra med förbundna ögon, eller bakifrån, eller om man vill springa från taket och kasta sig ut (hej kasta sig mot döden kände jag, haha), eller hur man nu vill hoppa. Finns 16 olika hoppstilar de kör med här i Cairns som man kan välja mellan.
   Fick mitt certifikat på att jag hoppat och en t-shirt som jag bär med stolthet (har på mig den nu, alla här i Cairns vet vad den betyder, var och varannan backpacker går omkring med den ;) ) innan vi blev hemskjutsade igen

Adrenalinet pumpade inte som jag hade trott, men jag fick ändå ett ordentligt påslag och blev helt stirrig och kunde inte sluta hoppa omkring och klappa händerna (typiskt tecken på att Christine har mycket energi…), det var riktigt härligt! Är så fruktansvärt stolt över mig själv och att jag har gjort det! Vet att i Nya Zeeland finns världens högsta torn – 134 meter – men jag känner att 50 meter räcker gott och väl för mig. Nu har jag gjort det och behöver inte göra det igen, samtidigt som jag skulle ångra mig om jag aldrig provade på det!