lifeaschristine

Jag förstår inte att jag snart är tillbaka i Sverige och lilla Norrköping igen: redan nästa vecka är jag där. Samtidigt som jag förstår det och har börjat ställa in mig mentalt på det för att inte lamslås av chocken då jag landar på svensk mark igen. Hur ställer man sig till det faktumet att man själv varit borta i nästan fyra månader och växt och utvecklats som person, fått nya perspektiv och insikter, nya eller kanske lite omvända värderingar och sätt att se på livet, medan det är samma samma hemma, precis som innan jag åkte. Inte allt samma, men i stort sett. Hur gör jag? För jag vill inte pressas tillbaka in i den Christine jag var innan jag åkte, utan jag vill vara kvar i den här versionen av Christine, den jag är här och nu. Jag är ju fortfarande jag, hon jag var innan jag reste, men med så mycket nytt inombords att bära med mig. Hur gör jag för att inte falla tillbaka i rutinerna och tristessen igen? Hur gör jag för att inte bli galen av att inte möta nya intressanta människor varje dag? Av att inte kunna välja att byta stad eller land för att det känns som om det är rätt då - dags att röra på sig igen.
   Den här resan har gett mig, och ger mig fortfarande, så väldigt mycket. Jag känner att jag verkligen lever fullt ut när jag reser, jag är fri men ändå inte - fri på ett annat sätt än om jag hade haft skola eller jobb. Jag får en större värdsbild, en större förståelse för världen. Jag fortsätter att bygga på mitt självförtroende och min egen självbild. Måste stå för alla de val och kast jag gör här, eftersom det inte finns någon annan som kan göra dem åt mig i mitt ställe.

Hur gör man för att få andra att inse att jag varit med om så mycket som inte går att sätta ord på, att jag bara kommer kunna prata om vissa saker med de personer som jag rest med, för det är bara när man själv upplevt det som det går att förstås? Och hur gör jag för att inte låta alltför dramatisk, samtidigt som det handlar om mitt liv, om vad jag haft för mig i över ett kvartal?! Herregud, hur hade jag inte låtit om jag varit borta ett helt år…
   Vet att det kommer att lösa sig, och jag har mycket kvar att smälta och bearbeta, men just att veta att det är samma som innan hemma medan jag inte vill vara samma, det skrämmer mig lite. Samtidigt som jag vet att det inte är samma på andra plan, där jag inte alls vet vad som hänt under den här tiden, det skrämmer mig också.
    Jag kommer ju inte vilja bo kvar i Norrköping, känner redan nu att sommaren räcker, sen är det dags att flytta på sig igen. Mycket i luften nu, vet bara inte vad jag ska plocka ner och göra något konkret av.

Vill allt, göra allt, se allt, ha allt, vill nu. Vill ha hela världen, allt och inget.