lifeaschristine

Jag: hopplös romantiker. Jag: cynisk realist.

   Jag hoppas på så mycket, alltid finns det någon liten låga som brinner, kanske att det går vägen den här gången. Men nej. Det funkar inte så. Jag vågar inte riktigt tro på allt jag känner längre till hundra procent, för jag vet att det kommer ändå inte vara, någonting oväntat kommer komma i vägen. Samtidigt som jag flyger iväg upp i det blå så fort jag börjar hoppas igen. Samma mönster upprepas om och om igen. Nya statister i mitt liv, nya huvudpersoner, nya framtidsdrömmar, nya avslut. Eller de där avsluten som aldrig kommer. De värsta. Att jag vänjer mig vid att det inte går vägen. Att jag vant mig vid känslan i magen som säger att något inte stämmer, trots att alla runtomkring mig säger att det kan vara det ena eller det andra som har hänt, jag får inte döma direkt. Känner andra människor också det? Att det är något som är fel, trots att man inte har det bekräftat? Magkänslan ljuger inte.

   Är trött på så mycket. På att ha ont i hjärtat, på att ha sömnlösa nätter och salta kinder, på att ha tankar som snurrar utan att komma fram till någonting, på att hoppas och tro och sen se hoppet brinna ut. Gång på gång. Till ingen nytta alls i längden.