lifeaschristine

Såhär tänker jag nu för tiden när det kommer till hela kärleks- , känslor- och killbiten:

    Det går inte att tvinga fram något, känslor fungerar inte så, de är bland de få saker som vi inte kan styra över. Känslor uppstår och det kan vara magiskt, men de försvinner också, och det behöver inte finnas någon anledning till varför. Det är bara att tacka och ta emot när det flyter på. Det kommer aldrig gå att få någonting att fungera med någon som inte är på ungefär samma nivå som jag är på för tillfället. Vi behöver komplettera varandra samtidigt som vi är olika och hjälper varandra att utvecklas. Om en person, en framtida pojkvän, ska få bli en del av mitt liv behöver han vara värd det, han måste vara viktigare än min egen-tid. Annars är jag hellre själv, fri, och lever ett liv där det inte finns något som hindrar mig från att flytta utomlands eller vad jag nu känner för att göra, ingen annan än mig själv som jag behöver ta hänsyn till.

    Klart jag tycker att man ska satsa helhjärtat om det känns rätt med en person, även om det är läskigt, för du får aldrig veta vad som hade kunnat hända om du inte vågat. Men lika viktigt är det att inte bara slänga sig ut, störta och landa platt på mage med skrapsår och ett krossat hjärta. Det är en svår balansgång.

   Allt händer och sker av en anledning, vi möter de människor som vi ska möta när tiden är inne. Jag respekterar mig själv och jag vet vad jag är värd. Så nej tack till relationer som sänker mig och framkallar tårar och stress, och ja tack till sådana som känns bra i magen och får mig att må bra. När det är rätt så är det lätt. Jag förtjänar en kille som aldrig tvivlar på att det är han och jag, som alltid sätter mig först och inte ser mig som ett andrahandsval. Någon som jag inte vill vara utan. Någon som inte vill vara utan mig.