lifeaschristine

Jag har så många oavslutade avsked och farväl i mitt liv. Så många band som bara brutits upp, klippts av, försvunnit. Sådana som skulle behövt ett ordentligt hej då, en förklaring, kanske en kram - något som klargjorde att det här var slutet; du och jag har nått vägs ände och vi kommer hit men inte längre, vi har tillfört det som skulle tillföras i varandras liv och nu är det dags att gå åt skilda håll. Ett oavslutat avslut, ett outtalat farväl, det är det allra jobbigaste, det värsta sättet. När bara den ena parten är medveten om att det faktiskt är slut.

Jag känner mig så maktlös när jag tänker på hur mycket tid, kraft, tårar, tankar och i vissa fall även hjärtesorg jag skulle besparats bara jag visste hur situationen faktiskt såg ut, och inte bara hade ett vagt löfte att gå på; ett löfte om någonting, ett löfte om ingenting.
Med tiden blir det bättre, men det tar så onödigt lång tid. Jag repar mig mycket snabbare när jag fått avsluta allt ordentligt, inga lösa trådar eller osagda meningar som ligger och gnager i bakhuvudet. Det är svårt att gå framåt när det fortfarande finns abrupt och oväntade avslutade relationer och saker från det förflutna som hela tiden drar mig tillbaka. Jag tycker ändå att jag är på god väg, försöker hela tiden distrahera mig med nya upplevelser och nya tankar. Jag vet att det kommer komma nya farväl, nya osagda avslut, men det är ingen idé att tänka på det idag. Problemet med dem är ju just att jag aldrig vet när de kommer, det är först i efterhand jag förstår och börjar ta till mig att det faktiskt var slut där och då, även om jag inte ville se det, eller inte förstod det.