lifeaschristine

Det är galet hur mycket jag längtar efter att få flytta till New York, trots att jag aldrig varit där eller inte känner någon som bor där. Förut när jag frågade folk som jag träffade vilket derat drömresemål var och de svarade "USA" eller någon stad där, förstod jag inte längtant. USA liksom, jaha, why? När det fanns så mycket annat spännande att se i världen?! Konstigt kan tänkas, men det var så mina tankebanor gick då. Men nu, senaste tiden, har det helt slagit om. Det är precis som när jag skulle till Australien, jag fick en känsla av jag borde vara där, varför visste jag inte då, jag gick bara på den här känslan inom mig, och det blev ju bra.

   Eller som att jag hela tiden vetat om att jag en vacker dag skulle flytta till Stockholm. Ända sedan jag var liten har jag känt mig hemma i den här staden. Jag känner mig hemma i Norrköping också, men det är en annorlunda känsla, inte lika positivt laddad. Hade jag kunnat välja hade jag nog faktiskt inte velat växa upp där. Hela staden andas tungmod, jag antar att det är statusen som en arbetarstad som inte gått att tvätta bort. Jag känner ingen framtidstro där, vilket jag gör i Stockholm. Haha, gud vad jag promotar huvudstaden, jag menar inte att pracka på någon mina åsikter, alla gillar vi olika, och för en del passar nog Norrköping bäst, medan det inte gör det för andra.

 

Jag sparar och sparar i alla fall nu, och hade jag kunnar hade jag åkt till NYC redan i höst och pluggat, men nu går inte det, så jag hoppas hoppas hoppas verkligen att jag får till det någon gång nästa år :)