lifeaschristine

Som ni vet funderar jag mycket. Jämt och ständigt. Mycket på kärlek, känslor, framtid, oroar mig och stressar, blir glad för det lilla och ledsen över sådant jag inte trodde jag brydde mig om.

 

Jag är lite rädd för att jag byggt för höga murar runt mitt hjärta. Att ingen kommer kunna ta sig in. De kommer till muren, men inte längre, kanske till en dörr, men den går inte att öppna. För jag delar gärna med mig av mig själv, till en viss gräns. Kanske verkar jag hur glad och rolig som helst, utan problem med att dela med mig av livserfarenheter och tankar. Du tror att du lär känna mig, på djupet. Kanske lär jag känna dig ordentligt, för du har inga murar runt ditt hjärta, du har aldrig varit rädd, aldrig varit den som fått ont. Men när du väl ska sätta nyckeln i låset, eller riva ner muren, så går det inte. För jag har inte lämnat ut någon nyckel, och murarna går inte att riva. Jag har bara delat med mig av en liten bit av mig själv, den del som jag tycker är okej att dela med mig av. Hit men inte längre, för jag vill inte. Det är en trygghet att ha byggt skydd runt sitt hjärta, att inte låta sig svepas med av känslor. Ändå den där rädslan, finns det någon som klarar av att ta sig in ändå? Och om, vad händer då? Blir jag sårad igen? Eller tröttnar jag igen? Osäkerhet blandat med hopp.

   Jag hoppas att någon, någon dag, faktiskt tar sig in, kanske hoppar över muren, och plötsligt bara finns där bredvid mig, tar min hand som den naturligaste saken i världen, och får mig sluta oroa mig. Gör så att jag känner mig trygg. Gör så att jag känner mig hemma med att dela mitt liv med någon annan. Just nu lever jag mitt liv bäst själv, där jag bestämmer över mitt lilla hjärta.