lifeaschristine

I lördags så var det dags för Mardi Gras! Det är Pride-festivalen här i Sydney och jag tror faktiskt att det är en av de största i världen.

Vi åkte in till city på förmiddagen för vi var inte helt säkra på när paraden började, och fick veta att den skulle gå av stapeln klockan åtta på kvällen. Så efter att ha gått genom halva stan för att leta upp rätt paradgata var det bara att vända och gå tillbaka och bestämma vad vi skulle hitta på istället. Så vi åkte ut till Operahuset!! Åh, så häftigt att jag har varit där nu! Kunde inte sluta tänka ”Hitta Nemo” när jag såg det!
Taket var rutat, inte alls sådär blankt och slätt och vitt som jag hade trott, utan det gick i mönster med gult och vitt?!
Synd att det regnade, har läst att taket ska vara riktigt häftigt att se i solljus, och att det ska se ut som att det glöder under kvällen. Gick runt hela byggnaden och var även inne på första planet och tittade hur det såg ut. Operahuset är verkligen ett av de turistmål som jag har velat besöka under min tid här :)

Sara åkte tillbaka till vandrarhemmet innan mig för jag ville gå omkring och titta lite mer nere i hamnen. Var nervös över hur jag skulle hitta tillbaka, men det löste sig, två bussar och ungefär trekvart senare var jag tillbaks på vandrarhemmet, haha. Fixade oss och tog oss tillbaka till stan där vi ställde oss vid avspärrningarna och väntade. Vi var där en och en halvtimme innan paraden skulle börja, men det var redan väldigt mycket folk som stod där. Att vänta på paraden i regnet var väl inte helt hundra, men så fort den väl började – wow! Först kom ”Dykes on Bikes” i alla möjliga (och omöjliga) läderoutfits brummandes på sina bågar, sen fortsatte det med alla möjliga utstyrslar och människor och personligheter.
Jag tycker verkligen om Pride-festivaler, så mycket kärlek och glädje och en sådan gemenskap. Det går inte att inte le och skratta hela tiden!
Paraden pågick non-stop i över två timmar, det bara vällde fram människor och nya kreativa konstellationer. Alltifrån brandmän till cheerleaders till transvestiter dansandes i vackra burar utklädda till Kylie Minogue, dragna av vältränade män i endast små rosa shorts. Hehe.

Men! Det är det galet att vi idag, 2012, ännu måste ha festivaler och parader som tar upp homosexuellas rättigheter, och även andra viktiga frågor som rör jämlikhet (all sorts diskriminering, adoptioner, äktenskap etc.) – har vi inte kommit längre? Varför är folk fortfarande så trångsynta och inåtvända att de inte kan acceptera kärlek för vad det är – det finaste som finns – utan måste haka upp sig på småsaker som vem man väljer att älska? Du blir kär i personen – inte i könet!
Eller hur kan man INTE anse att män och kvinnor är jämställda och ska ha lika rättigheter? Det är ren bullshit att anse något annat enligt mig.

När paraden var slut tog vi oss huttrande (regnade konstant och det var inte alls varmt, tänk er en kall sommarnatt i Sverige)  in på en Subway dit killarna jag träffade i fredags kom. Vi gick sen och letade efter någon bra klubb, vilket inte var det lättaste eftersom köerna ringlade sig lååånga utanför vartenda ställe. Hela Sydney var ute, samt en miljon turister med. Vet faktiskt inte hur länge vi letade, men till slut gick vi in på ett ställe som var fem våningar stort. Det konstiga var att varenda våning såg exakt likadan ut och spelade exakt samma musik med, någon slags electrogrej som inte gick att dansa till. Annars var det helt okej, vi var så peppade på att dansa!
Jag svängde runt i Saras flip flops, fick sådana skavsår av mina klackar att jag var tvungen att byta. Såg allt lite kul ut, festfixad och så med ett par flip flop på fötterna, haha :D
Tur vi hade som befann oss i Sydney just den här helgen!